★ 17 Januari - Jag känner tusen snygga tjejer med lika stor röv som jag.

Nu tänker jag prata om någonting jag aldrig pratat om förut. 

Ellerjag har pratat om det, jag har ältat det, men jag har aldrig riktigt gått in i kärnan.

Jag har aldrig själv insett och förklarat.

 

Jag är 21 år.

Jag är 165 centimeter lång.

Jag har storlek 38/39 i skor.

Och jag väger 121 kilo.

 

Hundra gånger har jag provat att gå ner i vikt.

Hundra gånger har jag peppat mig själv till att träna.

Hundra gånger har jag bantningsmetoder.

Hundra gånger har jag misslyckats.

 

Jag vill vara den som är nöjd över mig själv.

Jag vill vara den som är glad över att vara jag.

Jag vet inte hur man gör.

Jag kan inte göra det här på egen hand.

 

Anledningen till att jag kom att tänka på det här var för att jag som vanligt sitter och kollar på kläder online.

Kläder jag skulle ge vad som helst för att passa i.

Kläder jag skulle visa upp med den höjdaste hakan i världen.

Kläder som jag aldrig kommer kunna ta på mig.

 

 

En annan sak jag även kom att tänka på är det här med storlekar och modeller.

Jag vill se en fet kvinna med gäddhäng ha ett linne på sig.

Jag vill inte söka på "plus size kläder" och få fram modeller med samma storlek som jag hade när jag var tio.

 

Jag vet att det alltid tjatas om att modeller är så himla smala, och att H&M's skyltdockor har anorexi...

Men varför görs inget?

 

Parallelt så tjatas det om att alla är lika mycket värda trots kroppsform och hudfärg.

Men när ska det visas?

När får Dumbos mamma visa upp Lindex's nya klänning.

 

Varför vill alla designer ha smala modeller?

 

 

Sen tänkte jag även på att jag har himla lätt för att tycka att andra överviktiga människor är fina, precis som dom är.

Det är bara självbekräftelsen som jag har problem med.

 

Jag skriver inte om något speciellt. Jag har ingen röd tråd. Men mitt hjärta har lyfts ett snäpp.

 

 

 

Jag känner igen mig. Inte i att jag varit överviktig, men i problematiken med de magra modellerna... helt fruktansvärt.